♥ Gamla minnen
I Lördags kom jag att tänka på lite gamla minnen och nu kom jag på ännu ett. Kände för att skriva av mig. Inte för att jag vill att ni ska veta eller så. Sår här kommer det; Inte för er skull, utan för min.
Kommer ihåg när jag blev kär i honom, eller ah när jag insåg det. Vi hade "kännt" varandra rätt länge och jag hade redan gjort upp min syn om honom. En jobbig, överdriven wow-spelande tönt. Visst var han trevlig ibland, men mest jobbig. Men den kvällen fick jag se en helt ny sida av honom. En sida jag inte visste fanns. Det var som att jag helt plötsligt kollade på han ur ett helt nytt perspektiv. Ur ett par helt nya ögon. Han blev en helt ny person. En omtänksam, snygg och extremt charmig kille.
Jag kommer ihåg hur jag gjorde allt för att inte stirra på honom när han skulle ta av sig tröjan för att hoppa i vattnet den där gången. Kommer ihåg hur jag stod (och förmodligen gapade) när jag såg hans mage för första gången. Haha, det var egentligen inget speciellt med den men för mig var den överdrivet perfekt. Hela han var överdrivet perfekt.
Av nån anledning började vi prata mer än vanligt, på sms, på msn till och med via telefon. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta och prata med honom i timmar. Och vi pratade väl inte så mycket egentligen utan jag satt mest och lyssnade på honom, det han sa om spelet, vad som hände etc. (ja, han spelade samtidigt som vi pratade i telefon, han spelade JÄMT).
Jag kommer ihåg bråken med S över honom. Jag visste inte vad jag skulle göra. Att bråka med sin bästavän angående en kille är nått av det värsta som finns. Det är alltid så överdrivet med. Inte just då kanske. Men när allt är glömt inser man hur onödigt det var.
Jag kommer ihåg allt från den sommaren, jag kommer ihåg allt om hur det var då. Hur jag kände, vad jag tänkte. Men jag har helt och hållet glömt när och hur jag kom över honom. Det är det jag tänker mest på nu. När slutade det egentligen? Och varför?
Det är rätt kul att träffa honom i dagsläget, för nu när jag ser han känner jag verkligen ingenting. Rätt konstigt hur känslor bara kan ändras. Och med tidens gång bara försvinna totalt. Fascinerande.
Kommer ihåg när jag blev kär i honom, eller ah när jag insåg det. Vi hade "kännt" varandra rätt länge och jag hade redan gjort upp min syn om honom. En jobbig, överdriven wow-spelande tönt. Visst var han trevlig ibland, men mest jobbig. Men den kvällen fick jag se en helt ny sida av honom. En sida jag inte visste fanns. Det var som att jag helt plötsligt kollade på han ur ett helt nytt perspektiv. Ur ett par helt nya ögon. Han blev en helt ny person. En omtänksam, snygg och extremt charmig kille.
Jag kommer ihåg hur jag gjorde allt för att inte stirra på honom när han skulle ta av sig tröjan för att hoppa i vattnet den där gången. Kommer ihåg hur jag stod (och förmodligen gapade) när jag såg hans mage för första gången. Haha, det var egentligen inget speciellt med den men för mig var den överdrivet perfekt. Hela han var överdrivet perfekt.
Av nån anledning började vi prata mer än vanligt, på sms, på msn till och med via telefon. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta och prata med honom i timmar. Och vi pratade väl inte så mycket egentligen utan jag satt mest och lyssnade på honom, det han sa om spelet, vad som hände etc. (ja, han spelade samtidigt som vi pratade i telefon, han spelade JÄMT).
Jag kommer ihåg bråken med S över honom. Jag visste inte vad jag skulle göra. Att bråka med sin bästavän angående en kille är nått av det värsta som finns. Det är alltid så överdrivet med. Inte just då kanske. Men när allt är glömt inser man hur onödigt det var.
Jag kommer ihåg allt från den sommaren, jag kommer ihåg allt om hur det var då. Hur jag kände, vad jag tänkte. Men jag har helt och hållet glömt när och hur jag kom över honom. Det är det jag tänker mest på nu. När slutade det egentligen? Och varför?
Det är rätt kul att träffa honom i dagsläget, för nu när jag ser han känner jag verkligen ingenting. Rätt konstigt hur känslor bara kan ändras. Och med tidens gång bara försvinna totalt. Fascinerande.
♥ Långt inlägg
Kom hem från Qvinnolivet för 2-3 timmar sedan men det är först nu jag faktiskt kan röra mig någorlunda ordentligt. För er som vill veta hur det hela gick till så kommer det nu, och för er som absolut inte vill veta: sluta läs ?
Jag kom till QL (Qvinnolivet) typ 5 över 8 imorse, vi var en aning sena. Vi fick sitta och vänta i några minuter, och under den tiden satt jag och hoppades på att det skulle vara samma person som jag snackat med innan som jag skulle få träffa. Har haft olika varje gång jag vart där och hoppades på att få samma för en gångs skull så att jag skulle slippa berätta allt för en ny människa för femte gången. Men inte då utan självklart fick jag en helt ny läkare som jag inte haft innan. Bara där var jag lite smått kinkig. Men det skulle bli mycket värre, med tiden.
Först skakade vi hand, sa våra namn, och sen fick jag för femte gången sätta mig i ett nytt rum med en ny person och berätta samma historia om mig. Jag hade redan innan bestämt mig för att jag skulle ta ALLA värktabletter för dom skulle verkligen ner. Men min kropp var inte så villig så det slutade med att jag fick i mig en (!?) av de 4 tabletterna. Värsta av allt var att den inte värkade över huvud taget. Så även det gjorde mig lite smått pissed. Efter att jag tagit tabletten börjar hon prata om hur vi ska göra med resten av tabletterna osv. Och sen säger hon att de tyvärr blivit upptaget det rummet jag skulle vara i. Ursäkta mig men hur fan kan mitt rum vara upptaget när det för två dagar sedan bokades på mig och ingen annan ?! Där har vi problem nummer tre. Hon visar oss inn i mitt nya rum och .. här kommer det bästa (ironi) ... wait for it, wait for it.... hela väggarna i rummet är klädda med fotografier av bebisar. jag har tydligen blivit förflyttad till deras MAMMA RUM. Kan någon förstå hur jävla jobbigt det var för mig att behöva göra det omringad av massa söta bebisbilder. Jag menar vafan, det var tortyr. TORTYR.
Efter att hon kört upp 4 tabletter i min ***** så fick jag ligga på en hård brits i en timma för att tabletterna inte skulle åka ur. Som tur var hade jag mamma där som kunde sitta och prata med mig. Eftersom jag inte hade tagit med mig en bok eller liknande utan en film eftersom det fans en tv i MITT första rum. Men inte i detta rummet så bra att hon fanns där att prata med. Efter ca 30 minuter började det göra ont i magen och det kändes som att nått kom ut. Jag var överlycklig och hoppades att det hela var klart. dock vågade jag inte resa mig eftersom det inte gått 1 timma än. Så jag låg kvar i ytterligare 15 minuter, tills jag började bli sjukt kissenödig. Så jag låg och höll mig i en kvart till för att det skulle gå en timma. Sen sprang jag in på toan och kissa, inte en droppe blod hade kommit och jag gick besviken tillbaks till rummet. Jag och mamma fortsatte att prata lite och sedan bestämde vi att hon skulle gå och köpa lite mackor och sånt. Under tiden hon var borta ringde jag Christoffer och pratade med honom tills mamma kom tillbaks. Under denna tiden hade jag riktigt ont i magen, men inte äns i närheten av vad jag skulle få senare.
Precis när jag skulle hugga in på mackan som mamma nyss kommit in med kände jag att jag behövde gå på toa igen. Fortfarande låg smärtan på ungefär samma nivå och jag gick in på toa. Helt plötsligt kände jag hur allt snurrade och det kändes som att jag skulle svimma vilken sekund som helst. Jag hade ondare i magen än jag någonsin haft innan. Som tur är så kände suppermamma på sig att nått var fel så hon gick ut för att kolla att jag var okej. Det var knappt så att jag hörde henne när hon kom och knackade och frågade hur det gick. Jag vet att jag sa att det inte gick bra och att jag behövde hjälp. Jag såg alarmknappen och tryckte på den. Ett enormt ljud fyllde toan och jag önskade att jag aldrig tryckt på knappen för den gjorde allt värre. Helt plötsligt blev allt svart, och sen vaknade jag av att mamma bankade på dörren igen. SEN kom folket där och hjälpte mig och öppnade dörren. Mamma rusade in och hjälpte mig medan de andra bara stod och kollade typ. Hon baddade mig med vatten i ansiktet och bad mig böja fram huvudet. Tack gode gud för att mamma var där, annars hade jag inte pallat det kan jag lova. Jag hatar känslan av att nästan svimma. Jag tror vi satt med mig inne på toan i en kvart tills jag äntligen vågade gå in på rummet igen för att äta lite.
Efter att jag ätit lite blev det bättre. Och jag var redo att gå hem, men mamma tyckte att vi skulle vänta där lite till. Så vi väntade. Med tiden blev jag bara sämre och sämre och värken blev värre och värre. Jag började känna mig lika hemsk igen som jag gjort innan. Huvudet snurrade, magen gjorde ont och jag frös som att jag vore i ett frysrum. Enligt mamma var det sjukt varmt där inne, lite läskigt att jag kände precis tvärt om. Jag la mig ner ett tag och sen låtsades jkag att allt blev bättre för jag orkade inte ligga i det där deprimerande rummet längre. Så vid halv ett åkte vi därifrån. Magen hade blivit lite bättre så jag gick med på att åka och handla. Väl på affären ångrade jag mig stort. Värken kom fort, som ett hårt slag i magen. Jag kunde varken röra mig, gå eller prata. Så för första gången någonsin gick jag värre än vad mamma gör. Tror till och med hon var piggare än mig. Efter en timma kom vi ifrån affären. ÄNTLIGEN. När vi kom hem försökte jag hjälpa mamma packa upp men det gick bara inte. Så jag la mig i soffan och när mamma hade packat upp, åt vi sallad och kollade på film. Efter detlåg jag kvar nån timme i soffan. Och nu har jag orkat ta mig upp på mitt rum men det gör fortfarande ont.
Jag kan säga såhär, att jag kommer ALDRIG att ha sex utan skydd. ALDRIG. För det här var då fan det värsta jag vart med om i hela mitt liv, USCH!
Jag kom till QL (Qvinnolivet) typ 5 över 8 imorse, vi var en aning sena. Vi fick sitta och vänta i några minuter, och under den tiden satt jag och hoppades på att det skulle vara samma person som jag snackat med innan som jag skulle få träffa. Har haft olika varje gång jag vart där och hoppades på att få samma för en gångs skull så att jag skulle slippa berätta allt för en ny människa för femte gången. Men inte då utan självklart fick jag en helt ny läkare som jag inte haft innan. Bara där var jag lite smått kinkig. Men det skulle bli mycket värre, med tiden.
Först skakade vi hand, sa våra namn, och sen fick jag för femte gången sätta mig i ett nytt rum med en ny person och berätta samma historia om mig. Jag hade redan innan bestämt mig för att jag skulle ta ALLA värktabletter för dom skulle verkligen ner. Men min kropp var inte så villig så det slutade med att jag fick i mig en (!?) av de 4 tabletterna. Värsta av allt var att den inte värkade över huvud taget. Så även det gjorde mig lite smått pissed. Efter att jag tagit tabletten börjar hon prata om hur vi ska göra med resten av tabletterna osv. Och sen säger hon att de tyvärr blivit upptaget det rummet jag skulle vara i. Ursäkta mig men hur fan kan mitt rum vara upptaget när det för två dagar sedan bokades på mig och ingen annan ?! Där har vi problem nummer tre. Hon visar oss inn i mitt nya rum och .. här kommer det bästa (ironi) ... wait for it, wait for it.... hela väggarna i rummet är klädda med fotografier av bebisar. jag har tydligen blivit förflyttad till deras MAMMA RUM. Kan någon förstå hur jävla jobbigt det var för mig att behöva göra det omringad av massa söta bebisbilder. Jag menar vafan, det var tortyr. TORTYR.
Efter att hon kört upp 4 tabletter i min ***** så fick jag ligga på en hård brits i en timma för att tabletterna inte skulle åka ur. Som tur var hade jag mamma där som kunde sitta och prata med mig. Eftersom jag inte hade tagit med mig en bok eller liknande utan en film eftersom det fans en tv i MITT första rum. Men inte i detta rummet så bra att hon fanns där att prata med. Efter ca 30 minuter började det göra ont i magen och det kändes som att nått kom ut. Jag var överlycklig och hoppades att det hela var klart. dock vågade jag inte resa mig eftersom det inte gått 1 timma än. Så jag låg kvar i ytterligare 15 minuter, tills jag började bli sjukt kissenödig. Så jag låg och höll mig i en kvart till för att det skulle gå en timma. Sen sprang jag in på toan och kissa, inte en droppe blod hade kommit och jag gick besviken tillbaks till rummet. Jag och mamma fortsatte att prata lite och sedan bestämde vi att hon skulle gå och köpa lite mackor och sånt. Under tiden hon var borta ringde jag Christoffer och pratade med honom tills mamma kom tillbaks. Under denna tiden hade jag riktigt ont i magen, men inte äns i närheten av vad jag skulle få senare.
Precis när jag skulle hugga in på mackan som mamma nyss kommit in med kände jag att jag behövde gå på toa igen. Fortfarande låg smärtan på ungefär samma nivå och jag gick in på toa. Helt plötsligt kände jag hur allt snurrade och det kändes som att jag skulle svimma vilken sekund som helst. Jag hade ondare i magen än jag någonsin haft innan. Som tur är så kände suppermamma på sig att nått var fel så hon gick ut för att kolla att jag var okej. Det var knappt så att jag hörde henne när hon kom och knackade och frågade hur det gick. Jag vet att jag sa att det inte gick bra och att jag behövde hjälp. Jag såg alarmknappen och tryckte på den. Ett enormt ljud fyllde toan och jag önskade att jag aldrig tryckt på knappen för den gjorde allt värre. Helt plötsligt blev allt svart, och sen vaknade jag av att mamma bankade på dörren igen. SEN kom folket där och hjälpte mig och öppnade dörren. Mamma rusade in och hjälpte mig medan de andra bara stod och kollade typ. Hon baddade mig med vatten i ansiktet och bad mig böja fram huvudet. Tack gode gud för att mamma var där, annars hade jag inte pallat det kan jag lova. Jag hatar känslan av att nästan svimma. Jag tror vi satt med mig inne på toan i en kvart tills jag äntligen vågade gå in på rummet igen för att äta lite.
Efter att jag ätit lite blev det bättre. Och jag var redo att gå hem, men mamma tyckte att vi skulle vänta där lite till. Så vi väntade. Med tiden blev jag bara sämre och sämre och värken blev värre och värre. Jag började känna mig lika hemsk igen som jag gjort innan. Huvudet snurrade, magen gjorde ont och jag frös som att jag vore i ett frysrum. Enligt mamma var det sjukt varmt där inne, lite läskigt att jag kände precis tvärt om. Jag la mig ner ett tag och sen låtsades jkag att allt blev bättre för jag orkade inte ligga i det där deprimerande rummet längre. Så vid halv ett åkte vi därifrån. Magen hade blivit lite bättre så jag gick med på att åka och handla. Väl på affären ångrade jag mig stort. Värken kom fort, som ett hårt slag i magen. Jag kunde varken röra mig, gå eller prata. Så för första gången någonsin gick jag värre än vad mamma gör. Tror till och med hon var piggare än mig. Efter en timma kom vi ifrån affären. ÄNTLIGEN. När vi kom hem försökte jag hjälpa mamma packa upp men det gick bara inte. Så jag la mig i soffan och när mamma hade packat upp, åt vi sallad och kollade på film. Efter detlåg jag kvar nån timme i soffan. Och nu har jag orkat ta mig upp på mitt rum men det gör fortfarande ont.
Jag kan säga såhär, att jag kommer ALDRIG att ha sex utan skydd. ALDRIG. För det här var då fan det värsta jag vart med om i hela mitt liv, USCH!
