♥ Dag 8
Innan jag börjar tänkte jag passa på att säga att på grund av personliga skäl kommer inte allt för personliga saker att tas upp. De som vet, vet. De som inte vet, behöver inte veta heller.
Ett ögonblick
Efter mycket velande bestämde jag mig för att skriva om när jag fick reda på att jag var gravid.
Ungefär en månad innan hade jag gjort ett test då mensen inte kommit. Jag tog testet, det var negativt och jag tänkte inte så mycket mer på det. Självfallet kom mensen dagen efter testet. Min normala otur, hade jag bara väntat en dag hade jag sparat nästan 200 spänn (köpte en box med två test, för att det var blilligare än att gå och köpa ett till om det skulle behövas).
Vilket visade sig bra för en månad senare kände jag mig lite konstig och tänkte varför inte testa mig, har ju ändå ett liggandes hemma. Sagt och gjort. Jag kommer ihåg hur jag stod och kollade på stickan och redan efter några sekunder hade pluset börjat synas. Jag trodde jag såg i syne och bestämde mig för att kolla bort de resterande minuterna. När jag var helt säker på att det hade gått 3 minuter gick jag fram och kollade.
Jag såg pluset och kände en våg som rusade genom hela kroppen. Jag började gråta, och jag kände ett rus av lycka genom hela mig. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Sen slog verkligheten till och jag frös och blev helt stel. Första tanken efter det var "christoffer kommer lämna mig !". Jag föll ihop på golvet, grät floder. Och helt plötsligt tog tårarna bara slut, jag reste mig från badrumsgolvet, kollade mig i spegeln, torkade tårarna och log mot mig själv.
Jag kommer inte ihåg exakt när jag berättade det för Christoffer eller hur, men jag vet att det tog knappt en dag. Om jag inte minns helt fel. De dagarna i början var jag så glad, jag berättade för några av mina närmsta och de stod på min sida. Christoffer sa att han skulle försöka att finnas där för mig. Allt gick min väg. Jag var så lycklig.
Men genast vände allt. Vänner reagerade på sätt jag aldrig kunnat föreställa mig, Christoffer började tvivla och sa olika saker varje dag. Jag visste inte vad jag skulle tänka eller tycka, men jag var fortfarande glad över mitt lilla underverk. En dag när jag mådde som sämst kom jag hem och började givetsvis bråka med min mamma.
Och det bara flög ur mig "jag är gravid! och ska behålla barnet". Det var då allt började, jag ångrade mig så. Önskade verkligen att jag kunde ta tillbaks de jag just sagt, men det gick inte. Mamma fick ett psykanfall och såg rött. Pappa var mest chockad och frågade hur jag hade tänkt försörja mig etc.
Jag tänkte vänta med att berätta för dom, för att ha svar på alla dessa frågor. Men självklart var jag tvungen att öppna min stora käft. Efter det gick allt käpprätt åt helvete. Varje dag var tortyr, jag bröts ner psykiskt av allas prat. För mamma var det självklart med en abort och hon praktiskt taget drog med mig för att beställa tid.
Jag satt på mötena och nickade varje gång dom frågade om jag var säker på att jag ville göra abort, men inombords skrek jag NEJ! Men jag kunde verkligen inte stå ut med tortyren längre. Klarade inte hennes skrik, bråk och hårda ord. Klarade inte deras svek och jag bara gick med på att göra aborten för att allt skulle få ett slut.
Nu i efterhand kan jag utan tvekan säga att det var det dummaste jag gjort. Och det är definitivt det jag ångrar mest av alla dumma saker jag har gjort i mitt liv. Ångrar verkligen att jag lät mig själv brytas ner så lätt.
